sandrapiggelin

"Den enda killen en tjej alltid kan lita på är sin pappa!"

Alla har vi något som tynger oss i vardagen.. jag kämpar på med livet så gott jag kan tycker jag utifrån mina erfarenheter och försöker göra det bästa utav allt.. Men på kvällarna när dagen närmar sig sitt slut och det är dags att krypa ner i sängen smyger sig ensamheten och tankarna på... Tankar om det förflutna och det som en gång varit och det som aldrig kommer att komma åter.. Det enda som finns kvar är alla minnen som följer en överallt vare sig man vill det eller inte.. Jag har många vänner omkring mig om dagarna som jag skrattar med och som får mig att må bra.. Men det finns en tomhet och en saknad, saknaden efter någon att älska och få bli älskad utav.. Någon som är min, bara min och ingen annans! Det var läge sen jag kände så nu.. Mitt liv det senaste året har varit en berg och dalbana som aldrig tycks ta slut.. Undrar när jag äntligen ska få kliva av? Få stå på den fasta marken igen och andas ut och känna mig trygg, trygg som jag gjorde tiden med dig, då det fortfarande var vi!

Kommer på mig själv ibland med att sitta och titta mot ytterdörren.. Minns hur du brukade dyka upp där med ditt fina leénde och invänta din kyss efter jobbdagen! Hur du alltid fick mig att skratta och hur vi kunde ligga och prata i evigheter.. Att vakna upp med dig vid min sida, känna din doft och höra dina andetag.. Din vackra kropp tätt intill min.. Dom mjuka läpparna och din varma famn.. Dina uppmuntrande ord efter en tung jobbdag.. Hur du tröstade och kysste bort mina tårar när jag var ledsen... Kan fortfarande bli ledsen ibland när jag tänker på vilken fin liten familj vi hade kunnat bli... Men ibland får man sig ett slag i ansiktet, men det är bara att resa sig igen hur ont det än gör! Är trött på alla minnen som dyker upp för att man blir påmind av olika saker i vardagen..

Livet fortsätter och jag med det..  Alla mina vänner har sina respektive, köper hus, katter, hundar, you name it! Jag kan inte låta bli att vara lite avundsjuk.. Även om jag är glad för deras skull.. Jag menar när ska det bli min tur? När ska jag bli kär igen? Kommer jag ens kunna bli det på samma sätt? Visst kan jag få känslor, men inte alls på samma sätt som förut.. Jag har byggt upp en mur, jag är rädd, rädd för att bli sårad igen.. Senaste året har härdat mig mer än jag kunnat ana.. Min mur har växt sig tjockare och starkare.. Jag har blivigt en annan person, vet inte om det är positivt eller negativt än, men jag vet att jag är starkare och att hålet i hjärtat läker sakta men säkert.. Jag tänker fortsätta att hålla huvudet högt och lägga min energi på min familj och mina vänner där jag vet att jag får någonting tillbaka!